Förra helgen spenderades av familjens  damer ”hemma” i Vitå. Ebba Stina så klart överlycklig med traktorkörning, legobygge, hästspaning och förmånen att få full uppmärksamhet hela tiden! Borde så klart ha skrivit tidigare men veckans schema har varit fullspäckat…..

För mig blev just denna gång väldigt speciell av någon underlig anledning. Eftersom maken var till fjälls så var det ju inte så dumt med lite barnvakt för att få till mycket och bra träning samt mors goda mat. Men samtidigt fanns det ju massor att fixa med hemma….Klokt beslut dock att verkligen ge mig själv tid för lite vila (inte från träning) och reflektion, för det var just vad detta besök gav!

Bestämde mig rätt omgående för att den ganska stora mängd och kvalité av träning som skulle utföras,  skulle ske i form av upptäcksfärd. Inte en upptäcksfärd i det nya, utan i det gamla. Barndomens stigar och platser skulle upplevas igen!

Lördag morgon startades med ett skidgångspass, långa intervaller i kallt snöblandat regn efter gamla vägen över kölen till Råne, fram till linjan. Lite flackt men då gäller det att trycka på istället;) Det är nått speciellt med barmarksträning under vår och höst, tider i förändring. Så mycket dofter, så mycket  väder och så mycket förväntan.

I mitt ”tidigare liv” var livet något abstrakt för mig. Jag betraktade det utifrån, deltog inte och föredrog att resonera om det. Skidåkningen har, i kombo med en massa annat så klart , gjort att jag nu deltar. Visst är det jobbigt ibland när livet är som en käftsmäll men jo, jag fördrar det! Träning i snöblandat regn, iskalla vindar, snödrev och kyla men så klart även värme gör att jag känner mig levande. Att ta ut mig, känna kroppen arbeta är så klart en del av det men jag kan inte få samma upplevelse av att gå på ex. gymmet.

Efter den isande skidgången fick det bli traktorkörning på småvägar i Vitåfors. Farfaras gamla röda var nu en modern, om än röd traktor med dörrar och värme i hytten! Eftermiddagspasset blev helgens mest givande för själen men kanske inte för kroppen. På trötta ben besöktes berget bakom huset, där våra stigar var som bortblåsta. Här har många, mest osynliga, hästar ridits men även några livs levande. Sen över de, inte längre så brukade, ängarna ner till älven. Fortfarande blött och mängder av bävergnag. Här har vi fiskat, badat och rott. Vidare upp på stigen till Vittjärn. Skogen står fantastiskt nog kvar längs större delen av stigen! Det var ett antal år sedan jag var där på barmark, många minnen….

Söndagen blev ett långpass längs vägen jag åkt många mil på, denna gång starkare än någonsin på alla plan. Och till sist kom också solen:)

Här hemma kämpar jag med löpningens orytm. Jag vill ut i skogen, där bortom vägen- men ännu är det mycket snö. Åter igen kan jag konstatera att jag inte är gjord för löpning, lika väl som att jag inte är matematiskt lagd. En sorg att acceptera. Denna säsong har jag förtydligat mitt mål och det är skidåkningen. Känns befriande att fokus har blivit tydligare. Tror vi alla, privat, i jobb och i träning, mår bra av tydliga mål.

Levande lär jag känna mig ändå för när pulsen stiger längs stigen, i backen med stavarna i händerna eller på rullisarna på vägen så blir jag livs levande igen från dagens dvala!

Var blir du levande?