Eftersökes….Efter att ha vankat av och an hela helgen så känner jag att det helt enkelt är slut. Finns inge mer tålamod, gaaahhh!

Det blir så klart uppenbart när man börjar fastna i tankar om varför och att livet är orättvist. När ni kommit dit så vet ni att tålamodet är slut och att du som vuxen sakta men säkert är på väg ner på ett barns nivå. Jag har inte tid att vara sjuk eller på något sätt vara/ bli nedsatt den här tiden på året, även om det självklart står helt klart att risken för att det ska hända är enorm, då livet levs med andra människor, i ett sammanhang.  Och visst finns det värre saker än bihåleinflammation som aldrig vill släppa taget på såväl micro som makronivå Men just nu plågas jag mentalt av detta mer än nått annat.

Vad är tålamod? Enligt källan till all kunskap, Google, så är det förmågan att uthärda, förmågan att vänta.  Japp det kan jag hålla med om men dit jag skulle vilja nå är förmågan att utstå väntan, försening och andra svårigheter med bibehållet lugn. Att ha tålamod med sig själv, att göra bra val och fortsätta även när det går tungt.

Känns inte rättvist att inte kunna få chansen att visa vad man går för på tävling när jag och de nära vet att jag aldrig varit starkare och åkt bättre. Därmed inte sagt att resultat kommer men att förutsättning finns.

Det jag tänker satsa på är:

• Nära och kära- ni vet vilka ni är….
• En dag i taget
• Vila mig i form
• Tillåta mig att vara rädd
• Vara tacksam
• Prata och tänka gott om min omgivning-positiv spiral
• Jobba med målbilder och goda förebilder

Men kom ihåg att goda prestationer är subjektiva och individuella. Att kropp och knopp måste vara i balans för att nå dem samt var snäll och visa respekt!

Tips på saker för att skapa mer tålamod och självförtroende?

Har idag försökt peppa min ”tjejvasagrupp” i ämnet, gjorde i alla fall mig gott:) Så när ni ser mig i tävlingsspåren, iklädd SkiProAms rosa heldräkt, så vet ni att mitt självförtroende är på topp och att calm is a superpower! (Nu gömmer jag mig i svart)