Hm…känner mig inte så sugen på att skriva ett inlägg om årets Vasalopp då det inte alls gick som jag hade hoppats. Det blev en lång resa i uppgivenhet. Självklart måste man ha i beräkningen att det är så mycket som kan ske som man själv inte rår  över och sen ska man ha dagen och skidorna. I år hade jag dagen, i bemärkelsen god form, men inte skidorna och sedan inte heller det mentala.

Jag är inte alls nöjd med min insats för att jag hade ett så bra utgångsläge med god form, bättre kapacitet och för första gången i startled 2. Som det utvecklade sig fick jag inte veta vart det kunde ha lett, fullt ut.

20160303_175200Vi hade en bra uppladdning, nytt trevligt boende i Sälen , grundlig testning av skidor och vallning. Nina, som så snöpligt blev sjuk och inte kunde delta, hade lånat mig några skidor att testa då jag nu helt plötsligt inga har, förutom Christians. Bra förutsättningar helt enkelt. Väder och före är det alltid så det tänker jag inte orda om så mycket. Massa nysnö och få minusgrader som gör att spåren inte fryser är så klart inte optimalt för ett vasalopp.

Kunde stå i princip längst fram i startledet, valde att stå i mitten- helt fel visade det sig. Höger verkar ha varit modellen. Starten gick och jag kom i väg mycket bra men när vi kom in i backen så slog det tvärstopp, på alla sätt. Det blev trångt när man inte längre kunde gå höger om ladan och jag hade inge fästvalla, what so ever! Jag bara stod där med hela världen på mina skidor, kom ingenstans och kunde inte staka då det var så knökfullt i mitten. Fick hänga mig fram där det gick och kunde inte haka på när rusningar kom. Kände mig helt hjälplös och såg massor med damer komma om på sidorna. Någon slags panik uppstår och när jag väl kan börja staka är jag helt slut och uppgiven. Uppe på myrarna ville jag bara bryta. Åker på utan mål och mening, utan tryck. Tänker bryta i Smågan men vet att det kan man bara inte för att det inte går som man vill. Tåget hade gått och jag var i helt fel grupp av åkare.

Innan Mångsbodarna står Christian och säger att jag är 54, inte värre!? Kändes som om jag knappt var topp 100. Kanske kunde jag komma in i åkningen och plocka placeringar. Då började den mentala kampen som pågick ändå till Oxberg med 3 mil kvar.  Försökte verkligen vända min besvikelse och hopplöshet. Men att komma in i den attackåkning som behövs gick liksom inte. Mitt mantra blev fokus framåt men åkte makalöst dåligt fram till Risbergsbackarna, de första milen, som egentligen är en bra sträcka för mig. Kuperingarna före och efter Evertsberg var slitiga, tappade modet ytterligare. Tur att glidet var bra!

Men så i Oxberg med 3 mil kvar kände jag plötsligt att jag ju faktiskt var jäkligt pigg och att jag faktiskt tog en hel del placeringar. Åkningen blev bättre och bättre med bra träff, mer attityd. Började känna igen mig själv:) Så även om jag visste att det så klart var för sent att göra stordåd och få starten ogjord så tog jag mig samman och körde. Visst, -farten blir ju inte som den hade varit om det var de 3 första milen, men anständig.

I mål, placering 43 på tiden 5.27.07.

Inget att skämmas för men jag gjorde inte jobbet i början utan lät besvikelsen och uppgivenheten i starten knäcka mig Men jag kom igen, om än lite sent och det är jag ändå nöjd med!

Vad var det då som hände med vallan? Jo precis innan start så kom min kära vallare på att lägga ytterligare antifreeze spray. Det totaldödade allt fäste. Jag kunde inte ens slå fast dem i all nysnö. Jag behövde den för att ta mig upp och kunna hänga med i starten. Det blev ovallat, ofrivilligt. Tur jag är stakstark. Kroppen är starkare än knoppen…..

Nått som jag kanske inte är nog tydlig med och inte säger tillräckligt är att jag är så otroligt tacksam för min vallare, support och älskade make. Oavsett hur väl vi lyckas. Utan honom skulle jag inte kunna satsa så här. Han stöder mig i vått och torrt på alla sätt.

Nu får vi ladda om mot nya mål, ny säsong och ett nytt vasalopp 2017, jag kan mycket mer än så här!