Gick väl inte direkt som Team Rimpi hade tänkt det………. Tjejvasan var väl sådär, underpresterade ganska rejält men när formen inte riktigt finns där, så går det segt. Körde på mina bästa skidor som inte glider så bra i kallföre men segheten berodde inte på skidorna eller vallan-bara på mig. En mycket vacker dag och fortsatt en bra och tuff tävling!

Dagarna efter spenderade vi i Falun hos svärföräldrarna istället för att som ifjol, köra hem till Jokkmokk. Skönt på sitt sätt, chillade, såg VM, jobbade och åkte lite skidor. Väntade så klart på en stigande form för att kunna ha en chans på min målsättning som är topp 30, sen hade det ju varit roligt att komma under 5 h. Målsättningar som jag nu tar med mig till 2018 :)

Under fredagen åkte vi upp till Sälen eller rättare sagt Fiskarheden som blivit vårt nya tillhåll tillsammans med fam Borgeryd och c/o. Trevligt som vanligt och peppande. Vasaloppsspåret visade sig från sin finaste sida och vi småtestade skidor dock lite håglösa med vetskapen att snö skulle komma under lördagen. Och snö kom det, klart mer än vad väderprognoserna visade och temperaturen var på minussidan. Vilket glid vi skulle välja var klart men vilka skidor?

Taggad och lugn somnade jag i ett knökfullt rum för att stiga upp kl 03,00 på söndagsmorgonen. Galet tidigt men vad gör man inte för att få en bra position i startledet;) Medan jag stod i kö i 1,5 h så testade och valde min kära vallare, supporter och make, skidor. Det blev ett ödesdigert val , en dyr lärpenning.

Kom iväg ok, fastnade i backens första del, bakom en hög med folk som fallit, sen var det bara kanta på. Vi hade satt lite fäste för att nyttja där. Försökte att inte stressa upp mig för att jag blivit stillastående och ha fokus framåt för att med glädje sedan när backen blir flackare kunna börja staka. Det gick inte! Stod liksom på näsan och fick inget släpp. Vad hade han gjort? Satt fäste flera dm framför foten, eller? Begrep ingenting. Hade ju inget fäste att åka på och ändå gick det inte att staka. Började växla mellan att försöka diagonala och staka med något slags hoppande frånskjut.  När jag kommer upp måste det släppa! Det gjorde det inte!  Jag började tappa rejält och stakade allt vad jag förmådde men fick inget för det. Hela vägen till första kontrollen i Smågan tänkte jag bara -det måste bli bättre, det måste bli bättre. Det blev det inte! Det blev bara sämre. Mitt vapen, gick inte att använda och i den kärva nysnön på myrarna, framförallt där det motar på lite, stod jag liksom still. När jag började närma mig nästa kontroll, Mångsbodarna hade mantrat bytts. Det måste bli bättre hade blivit, -Det är bara att bryta, det här går inte. Väl där missade jag Christian och fortsatte således men utan hopp. Mitt beslut tog jag enkelt och utan tvivel. Detta blev inte mitt vasalopp. Lullade mig till Risberg och där stod min klippa i livet och tog emot, vilken lättnad!

Min första fråga var- Hur mycket fästvalla har du satt?!! Inte arg utan bara helt frågande. Men man hinner ju tänka en del på några mils åkning och jag hade ju anat att det inte var fästvalla över hela skidan utan ngt annat. Skidan nöp. Tror jag var lite i chock när jag satte mig i bilen. Vad var det som hade hänt?

Jo jag hade brutit mitt 8:e vasalopp och det var inte fel på mig, inte sjuk eller skadad. Att vika ner sig så, ge upp är väl inte riktigt min grej. Försvarar mig med att jag var förnuftig.  Man bryter väl inte bara för att det inte går som man vill? Nej, tycker att jag bevisade det efter startfiaskot ifjol. Men har du inga skidor att köra med så finns det ingen möjlighet att komma igen, att göra stordåd. Då väntar bara slit, dålig placering och besvikelse. Nåja besvikelse kommer jag inte undan men den som har det värst i Team Rimpi är nog min kära man. Han har verkligen gjort sitt yttersta för att ge mig de bästa av förutsättningar och det är inget fel på hans vallakunskaper eller engagemang. Så stort , stort tack kära Christian ! Vi gjorde så gott vi kunde.

Även om jag kanske inte hade/ har form för stordåd så hade jag nog kunnat prestera bättre än ifjol, nu får göra det nästa år istället :)

Some things take time…….Nu hoppas jag att vårvintern bär mig närmare formen och att kropp och knopp hinner ikapp varandra. Min puls har varit låg ändå sedan slutet av augusti men nu har i alla fall mjölksyra och stumhet bytts mot lite mer fart och fläkt!

Go Team Rimpi, nästa år ska jag inte göra mitt närmaste supportteam ( Christian, Ebba Stina, Johan, Nina, Sandra, Mor och far, förstående arbetsplats, kunder och alla nära och kära) besvikna!