AR-Ski

Orimligheterna fortsätter, kan man säga. Har nu genomfört arbets-ekg där man kan konstatera att det nog inte är nått fel på hjärtat! Skönt ja visst men nu då? Enbart förhöjd puls i början och som vanligt inkompetent vårdpersonal när det kommer till idrottare. Vi ska väl vara friska…….. men det är ju DET jag vill bli!!!!!

En liten härdsmälta i bilen hem från Gällivare, vars resa jag själv valde att betala, till vårdpersonalens stora förvåning. Var i ligger rimligheten att fokus närmast läggs på olika typer av ersättningar istället för vård? Trampar nog några på tårna här men det viktiga för mig och för mina nära och kära är att få vård, av tillräcklig och kompetent personal- inte ett system som ska ge oss ersättning för resor mm. Självklart är det relevant för den som är i nöd och som under lång tid måste resa mycket för att få vård. En parentes, dock en del av härdsmältan.

Jag hade i ärlighetens namn hellre velat att de hittat nått fel på mig, nått som gick att ta på, behandla och förhålla sig till. Skäms så att jag nästan inte vågar visa mig offentligt. Stack ut på ett stakpass det första jag gjorde när jag kom hem. Nu har jag fått nog. Om jag inte kommer kolavippa så ska väl ont med ont fördrivas, eller hur det nu är. Pulsen var fortsatt hög men kände mig inte helt slut, vilat i en massa veckor nu.

När 7 km är tillräckligt långt…….Skickar varmaste applåderna till alla som genomförde Nordenskiöldsloppet, de som vann och de som kanske inte kom i mål. Grymt.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Efter mycket funderingar, googlingar, provtagningar och undersökningar så kan jag bara komma fram till en sak, eller eg. en kombination av saker:

överträning- eller för mycket av allt och för lite vila
Kronisk bihåleproblematik
En kall vinter med stor påfrestning på luftrör/ astma

Hur går jag vidare och vad vill jag är så klart mycket relevanta frågor som behöver svar inom kort. Jag varken vill eller kan leva på paus. Livet är för kort för det. Kanske ska jag tolka det hela som en konsekvens av depressionen och utbrändheten från 2016 ? Är det så att jag egentligen inte ska hålla på med här, att åka skidor med rätt högt ställda målsättningar? Jag hade så gärna velat bevisa att jag kan nå mina mål, bevisa för alla att jag inte är en vekling, att jag kan. Just nu är självkänslan i botten tillsammans med kroppen. I övrigt mår jag rätt bra. Det är så klart inte synd om mig, det här är lyxproblem men på ngt vis så är det ju en övervägande stor del av mitt liv och vad som driver mig framåt. Besvikelsen och frustrationen av att gå från att befinna sig på toppen till att plötsligt sakta men säker gå mot botten, är grym. Otroligt tacksam för familjen, vännerna och det givande jobbet en tid som denna.

Arbetet med flottningslämningar i länet fortsätter:)

Självömkan med allt vad det innebär är inte vackert. Jag vill att detta ska få ett slut, en ny början.

Till att börja med så ska vi väl påska, eller hur?! Vi drar till fjälls i em. Nu tar jag med mig skidor och löpskor. Lite ska man väl tåla…….

Mot Sherwoodskogen…..Testar en ny fleece-jacka från REVOLUTIONRACE som ni skymtar i bild, mer om denna kommer i nästa inlägg!

med en nästan religiös upplevelse. Ja var ska man börja? Jag låter den här veckan tala för den senaste månaden-månaderna….

Skakigt är en bra sammanfattning men även min kollegas veckordspråk: Förväxla inte rörelse med framsteg. En gunghäst kan vara i ständig rörelse men kommer ingenstans. (Alfred A. Montapert). Fysiskt är jag skakig med rusande puls för ingen ansträngning men även i arbetslivet har det varit skakigt. Vår arbetsplats existens har sats på sin spets. Vi har kämpat för oss, hur det kommer att gå är fortfarande oklart. Kämpa Laponia!

För att rå om varandra tillbringade vi sedan två dagar i världsarvet. Där kom min nästan religiösa upplevelse. Vad nu de egentligen är..

Jag lät det storslagna svepa tag i mig och ge lugn i en orolig tid med mackätartävling, learning stations, mycket fastkörningar med gott humör och värme. Som vanligt är maken bortrest i jobbet vilket resulterar i att vi behöver barnvakt om jag ska kunna lämna hemmet. Sandra och Erik ställer alltid upp när vi har det lite tajt, så också denna gång (kärlek till er).

Hemfärden blev dock allt annat än religiös, jag hade orimligt svårt att fokusera och orimligt mycket körde jag fast och åt skogen, bokstavligen. Kände mig lite som i en dimma, oron över provsvaren tog över. Till råga på allt så, under hemfärden efter lastning, ser jag ngt fladdra till på släpet. Kapellet från nilapulkan? Vi stannar till, går ut och finner hela pulkan! Orimligt!!!! Blev en sen kväll.

Barnet sov när jag kommer hem, hunden blev orimligt glad, maken likaså – men han var också arg! Provsvaren hade kommit. I brevet från företagsläkaren står att det inte är ngt fel på mig, att jag bara har en formsvacka och om man kan vinna en 5-mil så är det inget att oro sig för.

Gråten kommer, ni vet den där gammelgäddan som Mia Skäringer pratar om. Då mitt i allt detta, vaknar barnet och kommer ut i vardagsrummet och kaskadkräks ut över golvet. Konstigt hur allt kan ske på en och samma gång, åter igen Orimligt! Men det är väl det här som är livet, verkligheten. ”Back off” har varit ett litet valspråk för mig senaste året men nu har jag bytt till ”Bring it on”. Ångrade mig lite just då. Bara kavla upp ärmarna och skura på.

Barnet piggade på sig under natten, jag kände mig som i ett töcken, utan mål och mening i min färd. I min ”bring it on”-iver så vabbade jag. Men det dröjde inte länge förrän maken kom hem. -Anna du ska till akuten, nu!

Oftast är det jag som styr och ställer, tack Christian för att du tog tag i saken och fick dit mig. Så under gårdagen spenderade jag 12 timmar totalt, på Jokkmokks hälsocentral och sjukhuset i Gällivare. Tack för bra och professionellt bemötande på båda platserna, verkligen tack!

Tacksam för att jag inte har en propp i lungorna och att mitt hjärta är starkt och ser bra ut , i vilotillstånd. Nu väntar några veckor med träningsstopp för att ta resa på vad som gör att pulsen ”rusar” vid minimal ansträngning. Igår hade jag 163 i puls av att gå omkring i vc-korridorerna!

Läget är fortsatt frustrerade men jag har kopplat lös gunghästen….

Ett nytt vitt blad väntar, eller hur?!

Ja jäklar vad aktiv jag är nu i sociala medier, lite att göra? Ja i af mindre än vad jag brukar. Vid det här laget så hade jag velat skriva om segrar och pallplatser men tyvärr kära läsare så är det dåligt med det när man inte ens kan tävla…..Tycker jag är värd lite framgång nu, med tanke på mitt slit men vem sliter inte? Vem är inte värd lite framgång?

Det är inte ett dugg synd om mig. Men visst ska man låta sig känna allt man känner, bara man har lite större perspektiv på det och goda vänner att söka stöd hos. Här i Jokkmokk är det marknad. Stort för vissa, litet för mig, iaf när jag eg skulle varit och tävlat och sinnet är lågt. Tålamodet som jag sökte sist har jag jobbat för men xxx!!!**** så svårt det är. Mina kära kolleger är tålmodiga med mig liksom familjen som får sig en och annan ”back off” ,när det (tålamodet) fullständigt tagit slut. Å Sandra som finns här. Kramar till er!

Det här med att ha målbilder………, jag har många. Livet har ju så mycket att erbjuda. Har ett spännande yrkesmässigt år framför mig. Bäst före datum har ju liksom passerat för vasaloppsvinster, för länge sedan men vi vanliga som ändå vill prestera inom många olika områden måste ju kunna utveckla oss, eller hur? Dottern frågade en väldigt relevant fråga här om dagen. Det började med att hon frågade på vilken plats jag skulle komma i vasaloppet, 1,2, eller 3 (hon är fortfarande mitt bästa fan!;) Nej det kommer jag inte blev mitt snabba svar, det är jag inte tillräckligt bra för. Hennes respons/fråga: Men varför tävlar du då? Bamm! den tog, den…..

Både lätt och svårt att svara på. Även om jag skulle lägga hela mitt liv på träning, mat och tävling så tror jag inte att så mycket skulle hända. Ålder, talang och fysiska förutsättningar finns liksom inte där. MEN min passion för skidåkning finns där, trots allt och icke att förglömma. Jag gör det jag kan utifrån mina förutsättningar och det är inom den arenan jag har mina största förebilder. Starka kvinnor som gör det de kan med det de har, passionerade, viljestarka med integritet. Idrottsligt, skidmässigt så kan jag inte låta bli att imponeras av Britta och Lina som just nu är i långloppstoppen. Har haft förmånen att få träna en del med dem och gläds verkligen åt deras framgång. Mest så imponeras jag av min vän Nina som åker som en elitåkare fast hon har livet fullt med annat! Tror att de bästa förebilderna är de som du kan relatera till och de allra bästa är dina vänner:)

På tur i Seefeld!

Kanske gäller det också att bli sin egen förebild, vad nu det betyder…..Jag hoppas att jag kan vara en förebild för någon men framförallt en källa till motivation och självförtroende. Kan jag så kan du! Och är det några jag vill finnas till för så är det ju min familj och vänner.

Även när det är kärvt, kan du blomma! If it doesn´t challange you. It doesn´t change you.

Eftersökes….Efter att ha vankat av och an hela helgen så känner jag att det helt enkelt är slut. Finns inge mer tålamod, gaaahhh!

Det blir så klart uppenbart när man börjar fastna i tankar om varför och att livet är orättvist. När ni kommit dit så vet ni att tålamodet är slut och att du som vuxen sakta men säkert är på väg ner på ett barns nivå. Jag har inte tid att vara sjuk eller på något sätt vara/ bli nedsatt den här tiden på året, även om det självklart står helt klart att risken för att det ska hända är enorm, då livet levs med andra människor, i ett sammanhang. Och visst finns det värre saker än bihåleinflammation som aldrig vill släppa taget på såväl micro som makronivå Men just nu plågas jag mentalt av detta mer än nått annat.

Sliten men med tålamod? foto: Nina Lintzén

Vad är tålamod? Enligt källan till all kunskap, Google, så är det förmågan att uthärda, förmågan att vänta. Japp det kan jag hålla med om men dit jag skulle vilja nå är förmågan att utstå väntan, försening och andra svårigheter med bibehållet lugn. Att ha tålamod med sig själv, att göra bra val och fortsätta även när det går tungt.

Känns inte rättvist att inte kunna få chansen att visa vad man går för på tävling när jag och de nära vet att jag aldrig varit starkare och åkt bättre. Därmed inte sagt att resultat kommer men att förutsättning finns.

Det jag tänker satsa på är:

Nära och kära- ni vet vilka ni är….
En dag i taget
Vila mig i form
Tillåta mig att vara rädd
Vara tacksam
Prata och tänka gott om min omgivning-positiv spiral
Jobba med målbilder och goda förebilder

Men kom ihåg att goda prestationer är subjektiva och individuella. Att kropp och knopp måste vara i balans för att nå dem samt var snäll och visa respekt!

Tips på saker för att skapa mer tålamod och självförtroende?

Har idag försökt peppa min ”tjejvasagrupp” i ämnet, gjorde i alla fall mig gott:) Så när ni ser mig i tävlingsspåren, iklädd SkiProAms rosa heldräkt, så vet ni att mitt självförtroende är på topp och att calm is a superpower! (Nu gömmer jag mig i svart)

Kan liksom inte låta bli, orden bara hoppar ut…..För mina kära kollegor är det inget nytt, kanske inte för mina vänner heller. När jag mår bra så är det svårt att vara tyst. Efter att ha varit med instagram nu, i över ett halvår, är det svårt att undgå hur kvinnokroppen, av kvinnor! får ett väldigt stort utrymme. Hur ens flöde, i det sociala virrvarret, ser ut varierar ju så klart, men i mitt finns mycket inredning, skidor och träning i allmänt. Det som förvånar, oroar, skrämmer och upprör mig är att kvinnor fokuserar så oerhört på Hur kroppen ser ut, i relation till träning av ngt slag.

Varför inte fokusera på vad du kan Göra med kroppen, hur fantastisk den är och vad du klarar av? Sorgligt att kvinnor fortsätter att välja att bli bedömda och värderade utifrån utseende. Jag lägger inte ut så mycket bilder på mig själv överhuvudtaget och framförallt inte gärna avklätt. Nä, jag är inte stolt över min kropps utseende, jag kommer inte få beröm och uppmärksamhet utifrån dess utseende. Jag är inte tillräckligt smal, deffad, muskulös eller vad som nu gäller ur ett träningsperspektiv. Men jag är faktiskt rätt stolt över vad min kropp klarar av, vad jag och kroppen kan göra ihop!

En dotter, åka skidor på hyfsad nivå (trots usla fysiska förutsättningar) och framförallt färdas och uppleva rörelseglädje!

Min kära vän Nina påminner då och då om att jag inte är mina prestationer och att jag är bra precis som jag är. Det tror behöver jag vi alla behöver bli påminda om.

Så otroligt viktigt, varken kroppens utseende eller vad du presterar med den, definierar dig. Det jag vänder mig mot är att kvinnor fortsatt ska falla i fällan att välja att bli bedömda utifrån sitt utseende, att fortsätta bidra till kvinnor och flickors missnöje med sig själva – ett missnöje som är kopplat till kroppen och dess utseende…

Om du nu väljer att utföra någon typ av fysisk aktivitet, borde inte aktiviteten vara det viktiga, det som ska utveckla dig? Jag har inte för avsikt att kränka den som utför fysik aktivitet för viktnedgång av hälsoskäl men vidhåller att fokus rimligen bör ligga på rörelseglädje, hälsa och utveckling, istället för utseende.

Möjligt att jag får mig en känga för detta, att jag kanske är avundsjuk?! Det bemödar jag mig inte ens med att försöka bemöta. Jag vill inspirera alla människor att röra på sig, att låta nyfikenheten och faktiskt prestationen styra (även om du är mer än din prestation…och definitivt mer än hur din kropp ser ut). Framförallt vill jag inte att min dotter ska koppla ihop idrott, rörelse, fysik aktivitet och rörelseglädje med kroppens utseende. Du kan prestera och göra vad du vill i livet oavsett hur du ser ut.

Det finns faktiskt många bra kvinnliga träningsförebilder på nätet, Lofsan till exempel och varför inte idrottsförebilder från skidvärlden;)

Så mitt tjatiga budskap, så här en lördagskväll, framförallt till alla kvinnor:

Njut av kroppen, använd den, ta ansvar för den- skit i hur den ser ut!

AR-Ski

En liten uppdatering inför helgen

En helt Orimlig vecka….

Målbilder och förebilder

Tålamod

Det här med kroppen……