AR-Ski

Ett ord att använda och fundera över lite mer….Sitter just nu här på annandag jul, i pyjamas och skriver. Adventsljusen brinner, barnet kör den nya bilbanan och svärmor funderar över dagens bakning. Han jag är gift med är så klart på vift, i tjäderskogen…men är man ledig så är man och jag är tacksam för lugnet, den krispiga kylan och tiden för eftertanke.

Var tog hösten vägen? Nej några inlägg har det inte blivit sedan augusti, ser jag nu…ber om ursäkt för det men är det ngt jag lärt mig över åren, nu när man kommit till denna anständiga ålder, så är det att prioritera, att välja bort. Att förenkla livet, för att leva. Så tyvärr mina läsare, er har jag blivit tvungen att prioritera ner. Jo den här hösten har jag haft lite för många bollar i rullning, fantastiskt roliga bollar och jag är verkligen tacksam för att jag fått möjlighet att utföra så många givande uppdrag på alla mina anställningar och i mina företag men gud vad skönt det är när det lugnat ner sig!

Inventering i Stuor muorkke Foto: Elin Anna Labba, Laponiatjuottjudus

Det är lätt att fastna i, gräma sig över det man blir tvungen att prioritera ner och visst tål det att tänkas på, att fundera på om man verkligen gjort och gör rätt prioriteringar. Däremot är jag tacksam över att jag gjort dem och att jag vet varför jag gör dem. Dessutom att det alltid finns möjlighet ett prioritera om- att ta ansvar för sin egen lycka. Har ett favoritcitat som jag tror jag delat med er förut och som jag tyvärr inte kommer ihåg vem som skrivit, annat att det är en klok kvinna, who else!?

”Den egna lyckan kan aldrig vara någon annans ansvar att ta på sig. Det är grundkursen för mänskligt liv”

Men visst jag blir också j-ligt trött på att ta ansvar. Det är ju så bekvämt att skylla på nån annan att bara vilja snöra sig på golvet, sparka och ropa på mamma! Less på att vara duktig, less på att komma ihåg allt, less på att välja, less på att vara vuxen. Det kan tynga en så att livets lycka liksom suddas ut. Då tänker jag på citatet ovan. Min lycka är mitt ansvar och för att livet är så grymt och underbart på samma gång behöver vi göra det enkelt. Så enkelt vi kan.

Den här hösten har jag varit och är, särskilt tacksam för alla er som hjälpt oss i team Rimpi. Med en make som varit mer på resande fot, än hemma och med allt mitt jobb. Det finns så klart alltid en risk att glömma någon när man ska tacka men den risker väljer jag att ta! Tack bästa och käraste Ebba Stina för att du många gånger tar ett större ansvar än vad din ålder kräver. Tack käraste Sandra och Erik för att ni ställer upp och tar hand om det bästa vi har, tack Nadja och Stefan, Mirja med fam, för att ni också finns där och att barnen är så goda vänner. Tack våra barnvakter Agnes- Máriddjá och Stina.

Team Rimpi…..

Min kära far och vid åtskilliga tillfällen under uppväxten försökt påminna om att man ska ta hand om sina vänner. Något jag ofta inte alls är eller har varit så bra på. Till saken hör att mina vänner inte är många men väl utvalda, från olika tidsskeden i livet, geografiskt utspridda och ganska olika varandra med den gemensamma nämnaren att ni berört mig med er integritet och något som inte går att beskriva annat än med tacksamhet.

Nä nu är det dags att ta tag i dagen med lite träning. Inomhus, då termometern visar -26,4!

Men lägg inte skidorna på hyllan för att det är kylslaget. Klä er väl och använd andningsmask så går det att trotsa kylan och för att komplettera, in åk på stakmaskinerna! Till sist ett litet jultips till er som köpt skin-skidor. I sånt här kallföre så kan man behöva raka/sandpappra bort lite längst upp på skinremsan för att inte få allt för bra fäste;)

God jul!

Ja så är man då 40…känns ju såklart precis som innan men någonstans så hoppas vi väl ändå att det inte är så?! Jag menar, vill vi inte att vi med tiden ska bli bättre? Precis som med träning så vill i alla fall jag bli en bättre människa, en större (kanske inte fysiskt, återkommer till det…). Tänker att det är erfarenhet och livet i största allmänhet som möjliggör en uppdaterad version av oss själva men så klart händer det inte bara. Ansvaret är mitt men hur och vad ska jag då göra förutom att leva? och vad definierar en bra människa?

Sånt här kan man tydligen ägna sina tankar åt vid 40 års ålder….Förutom att det uppenbara som gråare hår, rynkor, slappare hud, ni vet så där att det liksom ”hänger” lite mot knäna…(hua) Såg dessutom nått hälsoprogram på TV veckan innan födelsedagen där det fastslogs att efter 40 så går det liksom bara utför, rent fysiskt! HJÄLP!

Som om det inte räcker, ur mitt idrottsliga perspektiv, att inte vara ngt fysfenomen, inte ha bra syreupptag, ha familj, hus, barn, jobb, företag så går jag nu in i total uppförsbacke! Nu låter jag så klart aningen negativ, kanske till och med bitter (?) Men hur ska jag kunna konkurrera med dem som är 10-20 år yngre än mig? med dem som är singlar, fria utan en massa åtagande och ansvar eller de som tom jobbar med träning? Nej lätt är det inte men uppenbarligen gör jag ju det ändå- Det går! Måste väl jobba ännu hårdare kanske, i uppförsbacke. Mer backträning;)

Skämt och sido, inget av ovanstående har väl eg något att göra med mig, ur perspektivet att bli en bättre människa.

Har ganska nyligen blivit med instagram. När jag fick reda på att även min mor använde det så fick jag ju lov att skärpa mig :). Intressant fenomen, instagram. Att”anonymt” kika på andra, ta del av . Utifrån mitt flöde så följer jag en massa som jag inte känner som har med inredning att göra så klart en hel del kopplat till längdskidor och träning. Vet inte om det är min nuvarande åldersnojja som gör att jag inte kan låta bli att reflektera över vad jag ser i mitt föreslagna flöde. Det som peppar mig just nu är inredningsbilderna- de som inte är kopplade till prestation. De bara är. Sen ser jag en massa atletiska fettfria kroppar som antignen bara är eller tom även presterar saker. Avundsjuka. Inte ett dugg smickrande eller moget för en 40 åring. Min kropp ser inte sån ut. Den är större än någonsin, mer fett och en och annan muskel. Tänkte dela upp resonemanget i 2 delar, utseende och prestation. Har dessa med varandra att göra? Nej inte det minsta men i den värld vi lever i så verkar de ändå ha det. Varför reagerar jag så på dessa bilder? Jo för att jag inte ser ut så, för att jag skulle vilja se ut så, för att det ligger en värdering i att vara bättre om man ser ut så. Men vill jag leva så? nej , jag vill inte förneka mig livet? Det har jag redan gjort och det tar livet från dig, sakta men säkert. Skulle jag bli en bättre människa?

Tillbaka till prestation. Visst gläds jag så klart åt prestationer av människor jag känner (vad än de må vara) och även prestationer av människor jag inte känner. Men för mig, ur mitt eget perspektiv så är prestation en knivsegg, så farlig , så farlig. Det är en drivkraft och samtidigt är jag så less på att prestera, att aldrig få vara bra nog. Att sätta mig i en tävlingssituation är mestadels en avgjord kamp där förödmjukelse, besvikelse och förnedring är självklara. En tävling är till för att krossa mig. Men visst ibland glimtar det till och jag överraskar mig själv med segerns sötma, det som ändå gör det värt det hela, tydligen. Om jag skulle prestera väldigt bra, skulle jag bli en bättre människa?

Om den perfekta kroppen och den fantastiska prestationen inte skulle göra mig till en bättre människa, vad gör det då?

Nej du, jag har inte svaren på dessa svåra frågor men tror att det är bra för mig och kanske även dig som läser att ta dig en funderare ibland, speciellt när vi lever i en värld av social media.

Känner att jag är lite less på allt det skenheliga i social media. Varför skaffade jag mig instagram? varför har jag Facebook och varför har jag den här bloggen (som nästan ingen läser….)? För att hålla kontakten, för att dela med mig av mina tankar? Jo då till viss del men i ärlighetens namn så gör vi väl allt detta för att få uppmärksamhet?! För att jag vill ha/få uppmärksamhet, vara någon i det stora. Inget att hymla om. Så samtidigt som det ger mig en hel del inspiration och hopp om uppmärksamhet så fungerar nog social media lite som med tävling.

För att försöka vara en så hel människa som möjligt och så frisk som möjligt så tror jag att jag tänkt avstå tävlande denna barmarkssäsong. Kropp och knopp måste må bra ihop, det är mitt mål just nu. Känner att jag vacklar en del om var jag står. Ibland är livet en tillräckligt stor utmaning:)

Winter is coming……Då blir jag svårslagen säger min kära man;)

Även om jag också längtar efter detta!

Två fullspäckade veckor är till ändå och vilka veckor sen! Förutom en massa jobb och träning, också en hel del timmar i bil. Förra helgen bar det åter iväg till Torsby för vidareutbildning för oss skidcoacher. I strålande sommarsol var det bara plocka fram skidorna igen och börja valla;)

Trots att det är väldigt långt, eller kanske just därför passade jag på att ta med familjen så att det blev en liten semestertripp. Vi stannade i Falun hos svärföräldrarna där vi blev ompysslade och sedan körde jag vidare. Har varit några gånger i tunneln nu och detta var den absolut bästa hitintills. Bättre och hårdare underlag och utöver det duktiga instruktörer och inspirerande kolleger, kan inte bli bättre! Hann med två pass, klassiskt och skate där vi diskuterade varandra inom alla växlar med fokus på att hitta nyckeln till förbättring. 240 mil i bil var det värt:)

Lite sliten av all bilåkning har jag sedan kämpat vidare med uthållighetsstyrkan och försöken att öka syreupptaget … Ett efterlängtat PT -pass med Johan med teknikfokus visar, mot alla odds, att det går framåt!

Och så några mil till i bil för att fira midsommar med en kär vän, på den plats där vi lärde känna varandra för en herran massa år sen, Vistas. En av mina favoritplatser som jag nu fått visa för de mina.

Vi fick en fantastisk midsommarhelg med allt som hör den till, midsommarstång, jordgubbstårta, bastubad och långa samtal. Den kommer finnas med mig länge. Vi har dessutom fått en ny idol, hon är sex år med ett hjärta av guld och ben starka som en bergsget. Grym.

Ansiktskoppning

Passerar ni Vistas i sommar kan Tove på Fjällmassage erbjuda välbehövlig massage och koppning, suveränt.

Som avslut av all vår vandring körde jag ett långpass stakning i regnet men vad gjorde det när man fått med sig så mycket energi :)

Efter en försenad start på det nya träningsåret så är jag nu i full gång! Inte för att jag legat i soffan hela april och början av maj men jäklar vad kul det är att få bita i!

Dock lyser försommaren lite med sin frånvaro, snö och hagel med ishavsvindar. Men känner att min motivation ändå är på topp! De karibiska brisen finns inombords:)

Men nog saknar jag allt det här! ;)

Kör rätt så mycket uthållighetsstyrka just nu, fasligt tungt men givande, så muskulärt är jag rätt trött men i övrigt går det mycket bra. Konstigt det där, just nu arbetar jag 100%, har uppdrag i båda företagen och en hel del träning och så klart, livet i övrigt. Ändå så känns det så otroligt annorlunda från förra året. Sol i sinnet :)

Ska försöka att inte slå på broms för att jag är rädd att plötsligt gå i väggen igen utan försöka njuta av det. Inte helt enkelt…..

Har fått en del frågor de senaste åren om vi inte ska ha några fler barn… Vårt svar har väl varit lite svävande njaäj. Först så tror jag att barn skaffar man inte de får man och nu är jag så otroligt tacksam att vi fått Ebba Stina, tills låns förstås, men ändå. Visst vi har många bollar i luften, men vem har inte det, jag börjar bli lite gammal…, vi har inga självklara barnvakter i föräldrar/svärföräldrar som så klart gör livspusslet lite mer komplicerat. Allt detta finns i bakgrunden till vårt beslut men framförallt så beror det på att jag inte är säker på att jag mentalt klara att ta hand om ett barn till, att jag har hälsan eller kan behålla hälsan. Om jag inte kan ta hand om mig själv, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Nu har beslutet kommit till ro, satt sig och accepterats hos oss. Vi är som sagt tacksamma för det barn vi fått och självklart kan vi ju inte vet om vi skulle kunna få något fler. Min familj är oss tre, och vår smågalna hund. Den bästa familjen man kan få och den vill jag inte förlora!

Kan inte släppa vårt paradis ännu så här kommer några fler bilder från ön Les Saints. Det var här Columbus först landsteg när han nådde ”Västindien”. Det var så vackert att han gav ön namnet, helgonen.

Sommarn kommer ju hit med, tills dess, ut och njut av ljuset ! Det finns inte på sydligare breddgrader.

Så äntligen har vi fått göra vår paradisresa. Guadeloupe en liten ö i Karibien, inom ö-gruppen Antillerna. Har fått damma av franskan då ön tillhör Frankrike och således talas franska liksom kreol. Lite engelska funkar men eftersom folket är så trevligt så brukar man lösa det ändå, funkade till och med för min kära ;)

Vi bodde på den del av ön som kallas Basse terre och är rejält kuperad. Den består till stor del av regnskog med en massa stränder, en vulkan, en relativt stor nationalpark och ett vattenreservat där Cousteau gjorde en hel del av sina arbeten. Den andra delen Grand Terre är flackare, mer befolkad med sockerrörsodlingar. För oss passade Basse terre ypperligt! Aldrig badat så mycket i hela mitt liv och när vattnet är 28 grader är det inget problem. Klimatet är behagligt varmt dygnet runt och den här tiden på året så kan det komma lite regn men det gör absolut inget, väder gör oss levande;)

Hit ska du verkligen resa om du vill kunna välja mellan att ta det lugnt och utöva vattensport , vandring osv. Det är lite turister, inte så iordningställt och människorna är underbara!

Detta har således inte varit någon träningsresa utan verklig semester, visst vi vandrar, paddlar, snorklar och några löppass har det ju blivit men inget som har slitit. Vi har njutit för fulla muggar. Så otroligt att kunna ta del av regnskog och vattenfall utan farliga djur, stora eller små. Tyvärr mest bilder i vanliga kameran och dessa har jag inte hunnit ladda över än så ni får hålla till godo med lite mobilbilder:)

Det är inte lätt för den som inte är van att verkligen slappna av, jag skulle nog behöva någon vecka till för att nå dit men jag hoppas att resan förutom att ha gett mig en massa härliga upplevelser med familjen också ska ge mig den riktigt kickstart på säsongen 2017/2018!

För oss blir det verkligen Guadeloupe, Basse terre och fort royal- på återseende, a bientot!