Ett ok avslut på en säsong som jag har lämnat bakom mig, även om lite utvärdering återstår innan jag sätter tänderna i en ny:)

Prisutdelning, skönt att få avsluta på pallen! Bästa Nina är ju svår att på rå på, och även om jag har målsättning att närma mig henne så är denna säsong definitivt inte den rätta då jag varken har form fysiskt eller mentalt. För redogörelse av det hårda vädret och det här med damstart under dagens lopp, läs gärna Ninas inlägg !

Starten gick och jag stod som nr 2 bakom en Kanadensisk tjej som jag trodde skulle blåsa fulla spjäll, så blev det inte. Nina for iväg skjuten som en kanon och jag fick kasta mig ut, utanför spåret och  hakade på Wilma Funck som körde på. Nina fick lucka i och med starten och jag la mig bakom Wilma och hade överläggning över hur jag skulle göra- det gick för sakta men i detta före och med denna form var det otroligt att jag skulle kunna göra stordåd själv. Bestämde mig att ligga med Wilma då vi hela tiden drog ifrån bakomvarande och vi bestämde att vi skulle hjälpas åt med dragjobbet. Och så blev det! Bra beslut även om jag hade kunnat gå hårdare och fortare. Wilma överraskade sedan i den sista backen där jag själv tänkte rycka, när jag inte var beredd och hon fick en lucka som jag inte kunde täppa till. Var också lite för nöjd med att ha hållit ihop det så pass bra som jag gjorde….. Kraven och målbilderna förändras när man inte riktigt är där man ska. Tack Wilma för gott samarbete och Grattis Nina till segern och även Johan som gjorde ett jättefint lopp! Å tack Kjell för langning och så klart min kära serviceman:)

Nu ska jag njuta av vårvintern och sen vår resa. Efter det blir det nya tag:)

Å tjejer/damer glöm nu inte att göra en intresseanmälan till Tjejvasagruppen!

Gick väl inte direkt som Team Rimpi hade tänkt det………. Tjejvasan var väl sådär, underpresterade ganska rejält men när formen inte riktigt finns där, så går det segt. Körde på mina bästa skidor som inte glider så bra i kallföre men segheten berodde inte på skidorna eller vallan-bara på mig. En mycket vacker dag och fortsatt en bra och tuff tävling!

Dagarna efter spenderade vi i Falun hos svärföräldrarna istället för att som ifjol, köra hem till Jokkmokk. Skönt på sitt sätt, chillade, såg VM, jobbade och åkte lite skidor. Väntade så klart på en stigande form för att kunna ha en chans på min målsättning som är topp 30, sen hade det ju varit roligt att komma under 5 h. Målsättningar som jag nu tar med mig till 2018 :)

Under fredagen åkte vi upp till Sälen eller rättare sagt Fiskarheden som blivit vårt nya tillhåll tillsammans med fam Borgeryd och c/o. Trevligt som vanligt och peppande. Vasaloppsspåret visade sig från sin finaste sida och vi småtestade skidor dock lite håglösa med vetskapen att snö skulle komma under lördagen. Och snö kom det, klart mer än vad väderprognoserna visade och temperaturen var på minussidan. Vilket glid vi skulle välja var klart men vilka skidor?

Snöigt Mångsbodarna…

Taggad och lugn somnade jag i ett knökfullt rum för att stiga upp kl 03,00 på söndagsmorgonen. Galet tidigt men vad gör man inte för att få en bra position i startledet;) Medan jag stod i kö i 1,5 h så testade och valde min kära vallare, supporter och make, skidor. Det blev ett ödesdigert val , en dyr lärpenning.

Kom iväg ok, fastnade i backens första del, bakom en hög med folk som fallit, sen var det bara kanta på. Vi hade satt lite fäste för att nyttja där. Försökte att inte stressa upp mig för att jag blivit stillastående och ha fokus framåt för att med glädje sedan när backen blir flackare kunna börja staka. Det gick inte! Stod liksom på näsan och fick inget släpp. Vad hade han gjort? Satt fäste flera dm framför foten, eller? Begrep ingenting. Hade ju inget fäste att åka på och ändå gick det inte att staka. Började växla mellan att försöka diagonala och staka med något slags hoppande frånskjut.  När jag kommer upp måste det släppa! Det gjorde det inte!  Jag började tappa rejält och stakade allt vad jag förmådde men fick inget för det. Hela vägen till första kontrollen i Smågan tänkte jag bara -det måste bli bättre, det måste bli bättre. Det blev det inte! Det blev bara sämre. Mitt vapen, gick inte att använda och i den kärva nysnön på myrarna, framförallt där det motar på lite, stod jag liksom still. När jag började närma mig nästa kontroll, Mångsbodarna hade mantrat bytts. Det måste bli bättre hade blivit, -Det är bara att bryta, det här går inte. Väl där missade jag Christian och fortsatte således men utan hopp. Mitt beslut tog jag enkelt och utan tvivel. Detta blev inte mitt vasalopp. Lullade mig till Risberg och där stod min klippa i livet och tog emot, vilken lättnad!

Min första fråga var- Hur mycket fästvalla har du satt?!! Inte arg utan bara helt frågande. Men man hinner ju tänka en del på några mils åkning och jag hade ju anat att det inte var fästvalla över hela skidan utan ngt annat. Skidan nöp. Tror jag var lite i chock när jag satte mig i bilen. Vad var det som hade hänt?

Jo jag hade brutit mitt 8:e vasalopp och det var inte fel på mig, inte sjuk eller skadad. Att vika ner sig så, ge upp är väl inte riktigt min grej. Försvarar mig med att jag var förnuftig.  Man bryter väl inte bara för att det inte går som man vill? Nej, tycker att jag bevisade det efter startfiaskot ifjol. Men har du inga skidor att köra med så finns det ingen möjlighet att komma igen, att göra stordåd. Då väntar bara slit, dålig placering och besvikelse. Nåja besvikelse kommer jag inte undan men den som har det värst i Team Rimpi är nog min kära man. Han har verkligen gjort sitt yttersta för att ge mig de bästa av förutsättningar och det är inget fel på hans vallakunskaper eller engagemang. Så stort , stort tack kära Christian ! Vi gjorde så gott vi kunde.

Även om jag kanske inte hade/ har form för stordåd så hade jag nog kunnat prestera bättre än ifjol, nu får göra det nästa år istället :)

Some things take time…….Nu hoppas jag att vårvintern bär mig närmare formen och att kropp och knopp hinner ikapp varandra. Min puls har varit låg ändå sedan slutet av augusti men nu har i alla fall mjölksyra och stumhet bytts mot lite mer fart och fläkt!

Go Team Rimpi, nästa år ska jag inte göra mitt närmaste supportteam ( Christian, Ebba Stina, Johan, Nina, Sandra, Mor och far, förstående arbetsplats, kunder och alla nära och kära) besvikna!

Hemma bäst!

I Jokkmokk är det marknad i helgen om det nu är någon som missat det  De flesta här säger att man alltid blir sjuk efter marknaden, troligen ligger det en massa sanning i det men för mig blev det under (och det har ju hänt förrut….) Eller sjuk och sjuk, småkrasslig. Ett i-lands problem av stora mått så klart med som skidåkare får det ju lite större konsekvenser än att harkla sig lite på jobbet.

Men jag väljer att stoppa där, inte bryta ihop och se framåt. Den irriterande känslan efter renrajden har liksom bestått av och till men bara trott att det är mina bihålor som spökat då det istället verkar vara luftrören. Långpasset igår fick mig att inse att nu är det bara att vila.

Marknadsfynd!

Fullspäckade scheman, barnkalas till höger och vänster kan fresta på lite för mycket , men man ska ju leva också:)

Före kalas…..:)

Efter kalas!

Igår var det invigning av en del av Nordenskiöldsspåret, närmare bestämt till Jokkmokk-Purkijaur. Under Torsdagen fick jag även agera skidmodell för Red Bull, vi åkte fram och tillbaka i ca 1,5 h. Kul :) Så kom och åk!

Nu är huset fullt av vänner så jag fortsätter att njuta att sällskapet och att jag faktiskt får tid för lite socialt umgänge! Älgfilé väntar:)