Så var det 1 maj igen! Mitt träningsår detta år startade den 1 april istället, så jag har redan varit igång en månad. Träning och träning kanske det inte var i början men nu börjar det ordna upp sig:) Dessutom tänkte jag ta semester i två veckor strax, dålig arbetsmoral på flera vis, jag vet men tror faktiskt att det kommer göra susen för inte så stabila fru Rimpi. Stabil är jag väl på ett annat sätt numera, i kroppen. Var inne där och fiskade lite i förra inlägget men hade inte feeling. Har inte lidit av kroppsångest på många år men de senaste två, har den ständigt varit närvarande. Det finns liksom för mycket av mig….. En massa fett och en och annan muskel så klart, efter all styrketräning och det skrämmer skiten ur mig!

Gwada, Guadeloupe! En helkroppsbild på mig (inte vanligt..) som döljer lite lagom och som jag inte skäms för så mycket….. På tal om träningsår:)

Jag fastnar liksom i vinkelvolten-varför har jag inte den där fettfria atletiska kroppen, som man ska ha som idrottare ( kanske ska börja redan där, är jag idrottare?, när är man det ?) Jag är människa , det får duga! Provat bikinis för vår resa och känner bara blä. Det här med baddräkt har aldrig känts mer lockande. Varför kan jag inte bara ha lite mer karaktär och dra ner på fett och socker? tänker ni, så svårt är det väl inte….Nä så svårt är det väl inte men att försöka banta medan man fysiskt ska prestera är svårt. Det mörka ligger dessutom där på lur med sitt förföriska gift, redo att förgöra, förminska och bryta ner. Jag har inte råd att förvägra mig livet om än att jag har lite svårt att hantera det. Jag vill leva och leva fullt ut, inte instängd, på sparlåga, kippande efter luft. Ska det levas så ska det levas! Hur än svårt livet kan vara ibland.

Hur kan man vara så svag?! Borde jag inte vara en större människa (inte fysiskt dock) som kan slå mig fri från kroppsideal. Är ju för tusan 40 år gammal och borde vara klokare än så här. Tänker ni aldrig så? Det finns så mycket viktigare saker i livet. Ni kan ju lägga till några månader av icke träning, besvikelser och kroppslig kollaps (tänker inte gå in djupare där)……..Men jag är inte bitter för fy faan för bittra människor. De står mig upp i halsen. Och visst är jag där och vevar ibland och tycker synd om mig själv men offerkoftan kommer jag aldrig att ta på mig. Den kommer jag aldrig lära mitt barn att bära. Som ett våtvärmade omslag finns den och lurar precis som monstret inom mig. Men mitt barn får den aldrig ta. Jag vill vända mig kroppsförakt till glädje över vad kroppen kan åstadkomma , vad den faktiskt gett mig. Tänk att jag, den där bräckliga och sköra, kunnat bära och föda ett barn. Tänk att jag kunnat resa mig från självsvält och faktiskt genomföra vasaloppet och inte nog med det till och med tävla mot andra.

Alla dessa andra som så klart också kommer med ryggsäckar. Har du tänkt på att vi alla står där med ryggsäckar på startlinjen,  fast du inte ser dem. Fulla av berättelser och personliga segrar. Tål att tänkas på. Lite ödmjukhet inför sig själv och andra. Tacksamhet för vad min kropp kan göra och klara av , ska bli en ingrediens i mitt nya träningsår. If it dosen´t challenge you, it dosen´t change you!

Japp där sprutade det ut en massa ordbajs. Är inte detta en träningsblogg? jo, träningsrelaterad. Bjuder på dagen då- säsongens sista skidpass, 3 h stakning på morgonkvisten längs skogsbilvägar och sjöar, i solsken som förbyttes till kraftigt snöfall. Sedan avslut med lite löpning, eller mer jogg skulle jag säga. Lite slitna ben och framförallt fötter som inte mår så bra med att löpa på grus och asfalt. De vill ut i det fria:) Men är inte du övertränad?! Jo ja, jag var i alla fall och det betyder inte att jag tränat för mycket- Så duktig är jag tyvärr inte. Övertränad betyder obalans mellan total stressbelastning och total återhämtning i relation till totala stresstoleransen. Summa summarum så är vi där i balansen som jag pratade om i förra inlägget.

Bilderna är från i förrgår så idag var hålen än större och myrbäckarna forsade allt mer. Ljuvligt ändå:)

 

Vid den här forsen åkte jag nere på älven ifjol, not so much i år…

 

Spår från älgar och renar skvallrar om värmen som vart.

Semester väntar. Längtat olidligt i snart två veckor, anspänningen har gjort att jag har svårt att sova och vara social. Ber om ursäkt till mina kära som jag borde ha ringt men liksom inte klarat av det. Stresstålig som en hare……. Guadeloupe here we come!