Funderade på rubriken idag, velade mellan ”det här med kroppen igen” och ”skidcoach4,0”. Fick bli balans för det är väl det som jag strävar efter, som många strävar efter. Hur får man den där balansen mellan ordning och kaos, prestation och vara, jobb och vila, glädje och sorg? Som ni vet så har jag annonserat att AR ski tyvärr kommer att vara vilande i år, kanske nästa  år med, vilket är ett steg för mig att förenkla livet- mot balans. Visst är det ett litet lyxproblem att ha många bollar i luften, att vilja och få gör så mycket att det nästan tar knäcken på en. Dessutom roligt, givande, utmanande och betydande saker.

Känns sorgset men ni ska veta att jag inte legat på latsidan när det gäller skidcoachningen! Under helgen har jag varit på fortbildning i Idre. Två dagar i stålande sol men framförallt så otroligt givande. Teknik med förre landskagstränaren Lars Selin,  kommunikation med Anneli Östberg och träningsplanering med Emma Eriksson.

Balans blir viktigt även här. Vi jobbade en hel del med personlighetstyper, kommunikation och hur du ser på dig själv och andra. Tror vårvintersolen och energin från utbildningen gett mig lite mer balans, gött!

Tog en egen tur innan jag åkte hemåt. Känns så otroligt skönt att vara igång med någon slags träning igen och att pulsen inte längre skjuter i höjden.

Så var det, det här med kroppen igen. Under förra veckans körande poddade jag eller så lyssnade jag och barnet på sagotajm. Bra sätt att fördriva tid i bil.  Lyssnade ikapp på  Skäringer och Mannheimer. Stärkte mig och fick mig åter igen att reflektera över min egen syn på kroppen men även på kvinnors syn på sina kroppar i allmänhet , särskilt inom träning/idrott. Att spendera livet i soffan under mars har varit en prövning på många sätt. Helt plötsligt blev för svårt att dela med sig just idag, tappade fokus. Får återkomma med mer sorterade tankar som kanske kan hjälpa både dig och mig.

I Idre blev jag varse att jag är tvungen att börja röja och gallra! Till och med i långa tights får jag skämmas. Slutavverkning blir det om två veckor, Guadeloupe here we come!  Benen är också en del av kroppen förvisso….:) Just nu är vår stundande resa det enda vi kan tänka på, denna längtan efter balans.

Balansen finns kanske där mellan soffhörnan och skidspåret?!

 

 

Nej inte i pisten, eller jo förresten upp och ner i liften for vi, återkommer till det. Lördagen spenderade vi till fjälls, fiskande, skidande och skotrande. Min nya ”snigel summit”, som Ebba Stina kallar den när jag kör, fortsätter att göra livet lättare och roligare. Kanske inte den bästa föraren ännu men practice makes perfect, eller hur?!

När vi satt där och eldade med en varm choklad i handen kunde vi enkelt konstatera, vad ska vi i en skidbacke att göra? Vi kan ju inte ha det bättre än så här, fria, rörliga och ensamma tillsammans!  För oss är det livskvalité med det där enkla, lilla, operfekta, lite obekväma och för sinnena påtagliga. Sen visade det ju sig att vi bara dagen efter, likafullt befann oss i liften, dock av en helt annan anledning…. ha ha

Mina två ripjägare spanar…

Idag drog vi till Gällivare och Dundret, for the full Dundret experience! Barnet tävlade 2,5 km som hon stakade runt med bravur, mamman slöade runt Dundret skate, utan nummerlapp och startade dryga timmen efter. Jag är ju inte i skick att tävla, vilket blev tydligt idag, dessvärre.

Nu sitter hon med medaljen på och ser på barnkanalen.

Har ju nu så smått börjat röra på mig igen med minutiös koll på pulsen. Målet är som sagt att komma i rörelse igen med så låg puls som möjligt izon 1-2, vilket gått bättre och bättre tills idag. Morgonjoggen, frostig och vacker, skvallrade inte om vad som komma skulle, allt var frid och fröjd. Väl på Dundret hejade vi fram barnet med kusiner och efter målgång skulle jag ge mig iväg på dagens planerade distanspass. Vädret var perfekt, skidorna likaså men jag? Inte perfekt. Hög puls redan från start och den höll sig oförändrad genom de 31 km jag avverkade. Kände mig dock rätt pigg, liten sugen att trycka på och höll ju inte på att dö iaf. Under passet hade jag ett flertal tillfällen med dubbelslag men inte obehagliga. Varför blir den naturliga frågan?  Mitt reflekterade svar- anspänning. Trots att jag i princip var själv hela tiden, förutom vid kontrollerna där jag trevligt nog även fick sportdryck, utom tävlan till trots, kände jag mig stressad och full av skam. Stresstålig som en hare säger kära maken….men jag vet inte, ett bytesdjur står väl ut med en hel del stress genom sitt intensiva liv. Ser fram emot att åter bli den som jagar! tålamod Anna, tålamod. Just nu är i alla fall min stresstålighet inte på topp, lämnar ämnet där. Kunde inte njuta så mycket som jag hade velat men jobbade stenhårt med mig själv både mentalt och med tekniken, glöm aldrig tekniken ;)

Summa summarum så har dagens Dundret runt skate, utom tävlan i distansfart, gjort mig en lärdom rikare. Det går upp och det går ner men jag är i rörelse!

När jag kom i mål väntade familjen och vi tog då liften upp på Dundret för att bevittna Dundret hill climb. Kul med nya liften, kul med bra skidåkning och en riktigt bra helg!

stekt!

 

På påsk är vi ute, så är det bara:) oavsett väder och i år har vi haft riktigt tur på det planet men även med ledigheten i övrigt. För det mesta är vi Oalloluokta/ Ålloluokta, där kan vi vara fria på vidderna. Mina föräldrar kommer gärna, så även i år, liksom i slutet av helgen våra kära vänner Sandra och Erik å Marco, så klart!

Det är verkligen så att det bästa finns i det lilla och enkla, kanske är det till och med där magin finns? I skrivande stund ser vi Harry Potter, på tal om magi, som blivit väldigt populär här i huset. För nån vecka sen så uttryckte jag upplevelser av det nästan religiösa slaget, skulle nog vilja ändra det till magiskt, passar mig bättre. Magi är inte bara för barn och sagor. Det magiska finns om vi bara väljer att se och uppleva det. Som till exempel när barnet drar upp rödingen, när solen värmer huden och vinden smeker kinden. När mitt skratt möter makens eller när skateskäret träffar rent och rätt……

Trodde inte att några skidor eller löpskor skulle få följa med västerut. Någon träning är det ju inte tal om, bara motion, men med har de varit :) Rörelseglädje som jag hoppas ska bli skidglädje igen. Calm is a superpower, det blir mer och mer uppenbart. Pre-skidor och after-skidor har jag nu under helgen testat en riktigt härlig fleece från Revolutionrace som finns på Fritidsfabriken. Den modell jag testat heter illusion fleece och passar utmärkt som förstärkningsplagg eller mysplagg för dig som gillar att vara ute.

Det finns ett flertal modeller och färger och givetvis även för herr!

Illusion fleece från Revolutionrace!

Har verkligen njutit av det enkla, tillsammans med mina kära. Nu väntar inget påsklov utan en ganska hektisk vecka fylld av flottningslämningar, deklarationer och bokföring. Men förhoppningsvis bjuder helgen på fler och nya äventyr i vårt påskparadis!

Full vinter på fjället ännu, så skaråkningen får vi vänta på ett tag. Skoterspår funkar dock fint för team Rimpi!

Orimligheterna fortsätter, kan man säga. Har nu genomfört arbets-ekg där man kan konstatera att det nog inte är nått fel på hjärtat! Skönt ja visst men nu då? Enbart förhöjd puls i början och som vanligt inkompetent vårdpersonal när det kommer till idrottare. Vi ska väl vara friska…….. men det är ju DET jag vill bli!!!!!

En liten härdsmälta i bilen hem från Gällivare, vars resa jag själv valde att betala, till vårdpersonalens stora förvåning. Var i ligger rimligheten att fokus närmast läggs på olika typer av ersättningar istället för vård? Trampar nog några på tårna här men det viktiga för mig och för mina nära och kära är att få vård, av tillräcklig och kompetent personal- inte ett system som ska ge oss ersättning för resor mm. Självklart är det relevant för den som är i nöd och som under lång tid måste resa mycket för att få vård. En parentes, dock en del av härdsmältan.

Jag hade i ärlighetens namn hellre velat att de hittat nått fel på mig, nått som gick att ta på, behandla och förhålla sig till.  Skäms så att jag nästan inte vågar visa mig offentligt. Stack ut på ett stakpass det första jag gjorde när jag kom hem. Nu har jag fått nog. Om jag inte kommer kolavippa så ska väl ont med ont fördrivas, eller hur det nu är. Pulsen var fortsatt hög men kände mig inte helt slut, vilat i en massa veckor nu.

När 7 km är tillräckligt långt…….Skickar varmaste applåderna till alla som genomförde Nordenskiöldsloppet, de som vann och de som kanske inte kom i mål. Grymt.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Efter mycket funderingar, googlingar, provtagningar och undersökningar så kan jag bara komma fram till en sak, eller eg. en kombination av saker:

  • överträning- eller för mycket av allt och för lite vila
  • Kronisk bihåleproblematik
  • En kall vinter med stor påfrestning på luftrör/ astma

Hur går jag vidare och vad vill jag är så klart mycket relevanta frågor som behöver svar inom kort. Jag varken vill eller kan leva på paus. Livet är för kort för det. Kanske ska jag tolka det hela som en konsekvens av depressionen och utbrändheten från 2016 ? Är det så att jag egentligen inte ska hålla på med här, att åka skidor med rätt högt ställda målsättningar? Jag hade så gärna velat bevisa att jag kan nå mina mål, bevisa för alla att jag inte är en vekling, att jag kan. Just nu är självkänslan i botten tillsammans med kroppen. I övrigt mår jag rätt bra. Det är så klart inte synd om mig, det här är lyxproblem men på ngt vis så är det ju en övervägande stor del av mitt liv och vad som driver mig framåt. Besvikelsen och frustrationen av att gå från att befinna sig på toppen till att plötsligt sakta men säker gå mot botten, är grym. Otroligt tacksam för familjen, vännerna och det givande jobbet en tid som denna.

Arbetet med flottningslämningar i länet fortsätter:)

Självömkan med allt vad det innebär är inte vackert. Jag vill att detta ska få ett slut, en ny början.

Till att börja med så ska vi väl påska, eller hur?! Vi drar till fjälls i em. Nu tar jag med mig skidor och löpskor. Lite ska man väl tåla…….

Mot Sherwoodskogen…..Testar en ny fleece-jacka från REVOLUTIONRACE som ni skymtar i bild, mer om denna kommer i nästa inlägg!

 

 

med en nästan religiös upplevelse. Ja var ska man börja? Jag låter den här veckan tala för den senaste månaden-månaderna….

Skakigt är en bra sammanfattning men även  min kollegas veckordspråk: Förväxla inte rörelse med framsteg. En gunghäst kan vara i ständig rörelse men kommer ingenstans. (Alfred A. Montapert). Fysiskt är jag skakig med rusande puls för ingen ansträngning men även i arbetslivet har det varit skakigt. Vår arbetsplats existens har sats på sin spets. Vi har kämpat för oss, hur det kommer att gå är fortfarande oklart. Kämpa Laponia!

För att rå om varandra tillbringade vi sedan två dagar i världsarvet. Där kom min nästan religiösa upplevelse. Vad nu de egentligen är..

Jag lät det storslagna svepa tag i mig och ge lugn i en orolig tid med mackätartävling, learning stations, mycket fastkörningar med gott humör och värme. Som vanligt är maken bortrest i jobbet vilket resulterar i att vi behöver barnvakt om jag ska kunna lämna hemmet. Sandra och Erik  ställer alltid upp när vi har det lite tajt, så också denna gång (kärlek till er).

Hemfärden blev dock allt annat än religiös, jag hade orimligt svårt att fokusera och orimligt mycket körde jag fast och åt skogen, bokstavligen. Kände mig lite som i en dimma, oron över provsvaren tog över. Till råga på allt så, under hemfärden efter lastning, ser jag ngt fladdra till på släpet. Kapellet från nilapulkan?  Vi stannar till, går ut och finner hela pulkan! Orimligt!!!! Blev en sen kväll.

Barnet sov när jag kommer hem, hunden blev orimligt glad, maken likaså – men han var också arg! Provsvaren hade kommit. I brevet från företagsläkaren står att det inte är ngt fel på mig, att jag bara har en formsvacka och om man kan vinna en 5-mil så är det inget att oro sig för.

Gråten kommer, ni vet den där gammelgäddan som Mia Skäringer pratar om. Då mitt i allt detta, vaknar barnet och kommer ut i vardagsrummet och kaskadkräks ut över golvet. Konstigt hur allt kan ske på en och samma gång, åter igen Orimligt! Men det är väl det här som är livet, verkligheten. ”Back off” har varit ett litet valspråk för mig senaste året men nu har jag bytt till ”Bring it on”. Ångrade mig lite just då. Bara kavla upp ärmarna och skura på.

Barnet piggade på sig under natten, jag kände mig som i ett töcken, utan mål och mening i min färd. I min ”bring it on”-iver så vabbade jag. Men det dröjde inte länge förrän maken kom hem. -Anna du ska till akuten, nu!

Oftast är det jag som styr och ställer, tack Christian för att du tog tag i saken och fick dit mig. Så under gårdagen spenderade jag 12 timmar totalt, på Jokkmokks hälsocentral och sjukhuset i Gällivare. Tack för bra och professionellt  bemötande på båda platserna, verkligen tack!

Tacksam för att jag inte har en propp i lungorna och att mitt hjärta är starkt och ser bra ut , i vilotillstånd. Nu väntar några veckor med träningsstopp för att ta resa på vad som gör att pulsen ”rusar” vid minimal ansträngning. Igår hade jag 163 i puls av att gå omkring i vc-korridorerna!

Läget är fortsatt frustrerade men jag har kopplat lös gunghästen….

Ett nytt vitt blad väntar, eller hur?!