går det framåt. En bit har jag dock kvar innan jag når senhöstens form. Styrkan är bättre än så här års i fjol men hårdhet och lite kondition har jag så klart tappat i och med vinterns bekymmer. Trist men en verklighet som går att hantera. Hur kroppen kommer att reagera av den ökade belastningen vet jag inte, bara att hålla koll på pulsen och det allmänna måendet, tänker jag. Måste i alla fall få säga att det går bra med träningen just nu :). Löpningen åkte dock på ett bakslag under Guadeloupe där mina fötter och flip flops uppenbarligen inte går ihop. Har fortsatt kvar inflammation i ena fotbladet men nu smärtar det i alla fall inte……

Älghufs, ett bra alternativ när löpning inte riktigt funkar. Bästa barnet med, hon körde pisten medan jag körde vägen 8x 2 min izon3. Tidigare i veckan körde jag i pisten, 8×3 min izon4. Det går att variera i oändlighet med intensitet, längd, lutning osv. Kan garantera att du får sota ur systemet!

Jag vill ju ikapp och ännu längre för att nå mina prestationsmål men fullt medveten om att det inte finns några genvägar.  Försöker verkligen jobba med mig själv , att acceptera var mina gränser ligger, att jag inte är den mest stabila,  att mina ambitioner inom yrket och bästa familjen gör att den tid jag har att spela med är begränsad. Gäller att nyttja den så väl som möjligt.

Om det är långt eller kort kvar, beror på perspektivet….

Juni kommer bli en hektisk månad, kul men krävande. Bland annat en veckas arkeologkonferens i norra Finland och från midsommar en liten vecka i Bahrain, på världsarvskonferens. Däremellan ska jag försöka vara den bästa föräldern, partnern och vännen  jag kan…. Oroar mig lite för hur jag ska behålla mig i nuet och närvara även när jag har många bollar i luften. Andas , andas, andas…..

Får tänka lite på vårt andra paradis, Guadeloupe :)

Här kommer en liten bildkavalkad från Gwada

Plage de la Perle

 

”hemlig” stranden……

 

Monstera !

chaut du carbet

På väg upp på en liten topp…..

Spår efter en stor sköldpadda som under natten varit upp på stranden och lagt ägg!

 

På paddeltur i mangrove och laguner!

sjöstjärna

Strandlunch!

 

 

Så var det 1 maj igen! Mitt träningsår detta år startade den 1 april istället, så jag har redan varit igång en månad. Träning och träning kanske det inte var i början men nu börjar det ordna upp sig:) Dessutom tänkte jag ta semester i två veckor strax, dålig arbetsmoral på flera vis, jag vet men tror faktiskt att det kommer göra susen för inte så stabila fru Rimpi. Stabil är jag väl på ett annat sätt numera, i kroppen. Var inne där och fiskade lite i förra inlägget men hade inte feeling. Har inte lidit av kroppsångest på många år men de senaste två, har den ständigt varit närvarande. Det finns liksom för mycket av mig….. En massa fett och en och annan muskel så klart, efter all styrketräning och det skrämmer skiten ur mig!

Gwada, Guadeloupe! En helkroppsbild på mig (inte vanligt..) som döljer lite lagom och som jag inte skäms för så mycket….. På tal om träningsår:)

Jag fastnar liksom i vinkelvolten-varför har jag inte den där fettfria atletiska kroppen, som man ska ha som idrottare ( kanske ska börja redan där, är jag idrottare?, när är man det ?) Jag är människa , det får duga! Provat bikinis för vår resa och känner bara blä. Det här med baddräkt har aldrig känts mer lockande. Varför kan jag inte bara ha lite mer karaktär och dra ner på fett och socker? tänker ni, så svårt är det väl inte….Nä så svårt är det väl inte men att försöka banta medan man fysiskt ska prestera är svårt. Det mörka ligger dessutom där på lur med sitt förföriska gift, redo att förgöra, förminska och bryta ner. Jag har inte råd att förvägra mig livet om än att jag har lite svårt att hantera det. Jag vill leva och leva fullt ut, inte instängd, på sparlåga, kippande efter luft. Ska det levas så ska det levas! Hur än svårt livet kan vara ibland.

Hur kan man vara så svag?! Borde jag inte vara en större människa (inte fysiskt dock) som kan slå mig fri från kroppsideal. Är ju för tusan 40 år gammal och borde vara klokare än så här. Tänker ni aldrig så? Det finns så mycket viktigare saker i livet. Ni kan ju lägga till några månader av icke träning, besvikelser och kroppslig kollaps (tänker inte gå in djupare där)……..Men jag är inte bitter för fy faan för bittra människor. De står mig upp i halsen. Och visst är jag där och vevar ibland och tycker synd om mig själv men offerkoftan kommer jag aldrig att ta på mig. Den kommer jag aldrig lära mitt barn att bära. Som ett våtvärmade omslag finns den och lurar precis som monstret inom mig. Men mitt barn får den aldrig ta. Jag vill vända mig kroppsförakt till glädje över vad kroppen kan åstadkomma , vad den faktiskt gett mig. Tänk att jag, den där bräckliga och sköra, kunnat bära och föda ett barn. Tänk att jag kunnat resa mig från självsvält och faktiskt genomföra vasaloppet och inte nog med det till och med tävla mot andra.

Alla dessa andra som så klart också kommer med ryggsäckar. Har du tänkt på att vi alla står där med ryggsäckar på startlinjen,  fast du inte ser dem. Fulla av berättelser och personliga segrar. Tål att tänkas på. Lite ödmjukhet inför sig själv och andra. Tacksamhet för vad min kropp kan göra och klara av , ska bli en ingrediens i mitt nya träningsår. If it dosen´t challenge you, it dosen´t change you!

Japp där sprutade det ut en massa ordbajs. Är inte detta en träningsblogg? jo, träningsrelaterad. Bjuder på dagen då- säsongens sista skidpass, 3 h stakning på morgonkvisten längs skogsbilvägar och sjöar, i solsken som förbyttes till kraftigt snöfall. Sedan avslut med lite löpning, eller mer jogg skulle jag säga. Lite slitna ben och framförallt fötter som inte mår så bra med att löpa på grus och asfalt. De vill ut i det fria:) Men är inte du övertränad?! Jo ja, jag var i alla fall och det betyder inte att jag tränat för mycket- Så duktig är jag tyvärr inte. Övertränad betyder obalans mellan total stressbelastning och total återhämtning i relation till totala stresstoleransen. Summa summarum så är vi där i balansen som jag pratade om i förra inlägget.

Bilderna är från i förrgår så idag var hålen än större och myrbäckarna forsade allt mer. Ljuvligt ändå:)

 

Vid den här forsen åkte jag nere på älven ifjol, not so much i år…

 

Spår från älgar och renar skvallrar om värmen som vart.

Semester väntar. Längtat olidligt i snart två veckor, anspänningen har gjort att jag har svårt att sova och vara social. Ber om ursäkt till mina kära som jag borde ha ringt men liksom inte klarat av det. Stresstålig som en hare……. Guadeloupe here we come!

Funderade på rubriken idag, velade mellan ”det här med kroppen igen” och ”skidcoach4,0”. Fick bli balans för det är väl det som jag strävar efter, som många strävar efter. Hur får man den där balansen mellan ordning och kaos, prestation och vara, jobb och vila, glädje och sorg? Som ni vet så har jag annonserat att AR ski tyvärr kommer att vara vilande i år, kanske nästa  år med, vilket är ett steg för mig att förenkla livet- mot balans. Visst är det ett litet lyxproblem att ha många bollar i luften, att vilja och få gör så mycket att det nästan tar knäcken på en. Dessutom roligt, givande, utmanande och betydande saker.

Känns sorgset men ni ska veta att jag inte legat på latsidan när det gäller skidcoachningen! Under helgen har jag varit på fortbildning i Idre. Två dagar i stålande sol men framförallt så otroligt givande. Teknik med förre landskagstränaren Lars Selin,  kommunikation med Anneli Östberg och träningsplanering med Emma Eriksson.

Balans blir viktigt även här. Vi jobbade en hel del med personlighetstyper, kommunikation och hur du ser på dig själv och andra. Tror vårvintersolen och energin från utbildningen gett mig lite mer balans, gött!

Tog en egen tur innan jag åkte hemåt. Känns så otroligt skönt att vara igång med någon slags träning igen och att pulsen inte längre skjuter i höjden.

Så var det, det här med kroppen igen. Under förra veckans körande poddade jag eller så lyssnade jag och barnet på sagotajm. Bra sätt att fördriva tid i bil.  Lyssnade ikapp på  Skäringer och Mannheimer. Stärkte mig och fick mig åter igen att reflektera över min egen syn på kroppen men även på kvinnors syn på sina kroppar i allmänhet , särskilt inom träning/idrott. Att spendera livet i soffan under mars har varit en prövning på många sätt. Helt plötsligt blev för svårt att dela med sig just idag, tappade fokus. Får återkomma med mer sorterade tankar som kanske kan hjälpa både dig och mig.

I Idre blev jag varse att jag är tvungen att börja röja och gallra! Till och med i långa tights får jag skämmas. Slutavverkning blir det om två veckor, Guadeloupe here we come!  Benen är också en del av kroppen förvisso….:) Just nu är vår stundande resa det enda vi kan tänka på, denna längtan efter balans.

Balansen finns kanske där mellan soffhörnan och skidspåret?!

 

 

Nej inte i pisten, eller jo förresten upp och ner i liften for vi, återkommer till det. Lördagen spenderade vi till fjälls, fiskande, skidande och skotrande. Min nya ”snigel summit”, som Ebba Stina kallar den när jag kör, fortsätter att göra livet lättare och roligare. Kanske inte den bästa föraren ännu men practice makes perfect, eller hur?!

När vi satt där och eldade med en varm choklad i handen kunde vi enkelt konstatera, vad ska vi i en skidbacke att göra? Vi kan ju inte ha det bättre än så här, fria, rörliga och ensamma tillsammans!  För oss är det livskvalité med det där enkla, lilla, operfekta, lite obekväma och för sinnena påtagliga. Sen visade det ju sig att vi bara dagen efter, likafullt befann oss i liften, dock av en helt annan anledning…. ha ha

Mina två ripjägare spanar…

Idag drog vi till Gällivare och Dundret, for the full Dundret experience! Barnet tävlade 2,5 km som hon stakade runt med bravur, mamman slöade runt Dundret skate, utan nummerlapp och startade dryga timmen efter. Jag är ju inte i skick att tävla, vilket blev tydligt idag, dessvärre.

Nu sitter hon med medaljen på och ser på barnkanalen.

Har ju nu så smått börjat röra på mig igen med minutiös koll på pulsen. Målet är som sagt att komma i rörelse igen med så låg puls som möjligt izon 1-2, vilket gått bättre och bättre tills idag. Morgonjoggen, frostig och vacker, skvallrade inte om vad som komma skulle, allt var frid och fröjd. Väl på Dundret hejade vi fram barnet med kusiner och efter målgång skulle jag ge mig iväg på dagens planerade distanspass. Vädret var perfekt, skidorna likaså men jag? Inte perfekt. Hög puls redan från start och den höll sig oförändrad genom de 31 km jag avverkade. Kände mig dock rätt pigg, liten sugen att trycka på och höll ju inte på att dö iaf. Under passet hade jag ett flertal tillfällen med dubbelslag men inte obehagliga. Varför blir den naturliga frågan?  Mitt reflekterade svar- anspänning. Trots att jag i princip var själv hela tiden, förutom vid kontrollerna där jag trevligt nog även fick sportdryck, utom tävlan till trots, kände jag mig stressad och full av skam. Stresstålig som en hare säger kära maken….men jag vet inte, ett bytesdjur står väl ut med en hel del stress genom sitt intensiva liv. Ser fram emot att åter bli den som jagar! tålamod Anna, tålamod. Just nu är i alla fall min stresstålighet inte på topp, lämnar ämnet där. Kunde inte njuta så mycket som jag hade velat men jobbade stenhårt med mig själv både mentalt och med tekniken, glöm aldrig tekniken ;)

Summa summarum så har dagens Dundret runt skate, utom tävlan i distansfart, gjort mig en lärdom rikare. Det går upp och det går ner men jag är i rörelse!

När jag kom i mål väntade familjen och vi tog då liften upp på Dundret för att bevittna Dundret hill climb. Kul med nya liften, kul med bra skidåkning och en riktigt bra helg!

stekt!

 

På påsk är vi ute, så är det bara:) oavsett väder och i år har vi haft riktigt tur på det planet men även med ledigheten i övrigt. För det mesta är vi Oalloluokta/ Ålloluokta, där kan vi vara fria på vidderna. Mina föräldrar kommer gärna, så även i år, liksom i slutet av helgen våra kära vänner Sandra och Erik å Marco, så klart!

Det är verkligen så att det bästa finns i det lilla och enkla, kanske är det till och med där magin finns? I skrivande stund ser vi Harry Potter, på tal om magi, som blivit väldigt populär här i huset. För nån vecka sen så uttryckte jag upplevelser av det nästan religiösa slaget, skulle nog vilja ändra det till magiskt, passar mig bättre. Magi är inte bara för barn och sagor. Det magiska finns om vi bara väljer att se och uppleva det. Som till exempel när barnet drar upp rödingen, när solen värmer huden och vinden smeker kinden. När mitt skratt möter makens eller när skateskäret träffar rent och rätt……

Trodde inte att några skidor eller löpskor skulle få följa med västerut. Någon träning är det ju inte tal om, bara motion, men med har de varit :) Rörelseglädje som jag hoppas ska bli skidglädje igen. Calm is a superpower, det blir mer och mer uppenbart. Pre-skidor och after-skidor har jag nu under helgen testat en riktigt härlig fleece från Revolutionrace som finns på Fritidsfabriken. Den modell jag testat heter illusion fleece och passar utmärkt som förstärkningsplagg eller mysplagg för dig som gillar att vara ute.

Det finns ett flertal modeller och färger och givetvis även för herr!

Illusion fleece från Revolutionrace!

Har verkligen njutit av det enkla, tillsammans med mina kära. Nu väntar inget påsklov utan en ganska hektisk vecka fylld av flottningslämningar, deklarationer och bokföring. Men förhoppningsvis bjuder helgen på fler och nya äventyr i vårt påskparadis!

Full vinter på fjället ännu, så skaråkningen får vi vänta på ett tag. Skoterspår funkar dock fint för team Rimpi!