Orimligheterna fortsätter, kan man säga. Har nu genomfört arbets-ekg där man kan konstatera att det nog inte är nått fel på hjärtat! Skönt ja visst men nu då? Enbart förhöjd puls i början och som vanligt inkompetent vårdpersonal när det kommer till idrottare. Vi ska väl vara friska…….. men det är ju DET jag vill bli!!!!!

En liten härdsmälta i bilen hem från Gällivare, vars resa jag själv valde att betala, till vårdpersonalens stora förvåning. Var i ligger rimligheten att fokus närmast läggs på olika typer av ersättningar istället för vård? Trampar nog några på tårna här men det viktiga för mig och för mina nära och kära är att få vård, av tillräcklig och kompetent personal- inte ett system som ska ge oss ersättning för resor mm. Självklart är det relevant för den som är i nöd och som under lång tid måste resa mycket för att få vård. En parentes, dock en del av härdsmältan.

Jag hade i ärlighetens namn hellre velat att de hittat nått fel på mig, nått som gick att ta på, behandla och förhålla sig till.  Skäms så att jag nästan inte vågar visa mig offentligt. Stack ut på ett stakpass det första jag gjorde när jag kom hem. Nu har jag fått nog. Om jag inte kommer kolavippa så ska väl ont med ont fördrivas, eller hur det nu är. Pulsen var fortsatt hög men kände mig inte helt slut, vilat i en massa veckor nu.

När 7 km är tillräckligt långt…….Skickar varmaste applåderna till alla som genomförde Nordenskiöldsloppet, de som vann och de som kanske inte kom i mål. Grymt.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Efter mycket funderingar, googlingar, provtagningar och undersökningar så kan jag bara komma fram till en sak, eller eg. en kombination av saker:

  • överträning- eller för mycket av allt och för lite vila
  • Kronisk bihåleproblematik
  • En kall vinter med stor påfrestning på luftrör/ astma

Hur går jag vidare och vad vill jag är så klart mycket relevanta frågor som behöver svar inom kort. Jag varken vill eller kan leva på paus. Livet är för kort för det. Kanske ska jag tolka det hela som en konsekvens av depressionen och utbrändheten från 2016 ? Är det så att jag egentligen inte ska hålla på med här, att åka skidor med rätt högt ställda målsättningar? Jag hade så gärna velat bevisa att jag kan nå mina mål, bevisa för alla att jag inte är en vekling, att jag kan. Just nu är självkänslan i botten tillsammans med kroppen. I övrigt mår jag rätt bra. Det är så klart inte synd om mig, det här är lyxproblem men på ngt vis så är det ju en övervägande stor del av mitt liv och vad som driver mig framåt. Besvikelsen och frustrationen av att gå från att befinna sig på toppen till att plötsligt sakta men säker gå mot botten, är grym. Otroligt tacksam för familjen, vännerna och det givande jobbet en tid som denna.

Arbetet med flottningslämningar i länet fortsätter:)

Självömkan med allt vad det innebär är inte vackert. Jag vill att detta ska få ett slut, en ny början.

Till att börja med så ska vi väl påska, eller hur?! Vi drar till fjälls i em. Nu tar jag med mig skidor och löpskor. Lite ska man väl tåla…….

Mot Sherwoodskogen…..Testar en ny fleece-jacka från REVOLUTIONRACE som ni skymtar i bild, mer om denna kommer i nästa inlägg!