med en nästan religiös upplevelse. Ja var ska man börja? Jag låter den här veckan tala för den senaste månaden-månaderna….

Skakigt är en bra sammanfattning men även  min kollegas veckordspråk: Förväxla inte rörelse med framsteg. En gunghäst kan vara i ständig rörelse men kommer ingenstans. (Alfred A. Montapert). Fysiskt är jag skakig med rusande puls för ingen ansträngning men även i arbetslivet har det varit skakigt. Vår arbetsplats existens har sats på sin spets. Vi har kämpat för oss, hur det kommer att gå är fortfarande oklart. Kämpa Laponia!

För att rå om varandra tillbringade vi sedan två dagar i världsarvet. Där kom min nästan religiösa upplevelse. Vad nu de egentligen är..

Jag lät det storslagna svepa tag i mig och ge lugn i en orolig tid med mackätartävling, learning stations, mycket fastkörningar med gott humör och värme. Som vanligt är maken bortrest i jobbet vilket resulterar i att vi behöver barnvakt om jag ska kunna lämna hemmet. Sandra och Erik  ställer alltid upp när vi har det lite tajt, så också denna gång (kärlek till er).

Hemfärden blev dock allt annat än religiös, jag hade orimligt svårt att fokusera och orimligt mycket körde jag fast och åt skogen, bokstavligen. Kände mig lite som i en dimma, oron över provsvaren tog över. Till råga på allt så, under hemfärden efter lastning, ser jag ngt fladdra till på släpet. Kapellet från nilapulkan?  Vi stannar till, går ut och finner hela pulkan! Orimligt!!!! Blev en sen kväll.

Barnet sov när jag kommer hem, hunden blev orimligt glad, maken likaså – men han var också arg! Provsvaren hade kommit. I brevet från företagsläkaren står att det inte är ngt fel på mig, att jag bara har en formsvacka och om man kan vinna en 5-mil så är det inget att oro sig för.

Gråten kommer, ni vet den där gammelgäddan som Mia Skäringer pratar om. Då mitt i allt detta, vaknar barnet och kommer ut i vardagsrummet och kaskadkräks ut över golvet. Konstigt hur allt kan ske på en och samma gång, åter igen Orimligt! Men det är väl det här som är livet, verkligheten. ”Back off” har varit ett litet valspråk för mig senaste året men nu har jag bytt till ”Bring it on”. Ångrade mig lite just då. Bara kavla upp ärmarna och skura på.

Barnet piggade på sig under natten, jag kände mig som i ett töcken, utan mål och mening i min färd. I min ”bring it on”-iver så vabbade jag. Men det dröjde inte länge förrän maken kom hem. -Anna du ska till akuten, nu!

Oftast är det jag som styr och ställer, tack Christian för att du tog tag i saken och fick dit mig. Så under gårdagen spenderade jag 12 timmar totalt, på Jokkmokks hälsocentral och sjukhuset i Gällivare. Tack för bra och professionellt  bemötande på båda platserna, verkligen tack!

Tacksam för att jag inte har en propp i lungorna och att mitt hjärta är starkt och ser bra ut , i vilotillstånd. Nu väntar några veckor med träningsstopp för att ta resa på vad som gör att pulsen ”rusar” vid minimal ansträngning. Igår hade jag 163 i puls av att gå omkring i vc-korridorerna!

Läget är fortsatt frustrerade men jag har kopplat lös gunghästen….

Ett nytt vitt blad väntar, eller hur?!