Ja så är man då 40…känns ju såklart precis som innan men någonstans så hoppas vi väl ändå att det inte är så?! Jag menar, vill vi inte att vi med tiden ska bli bättre? Precis som med träning så vill i alla fall jag bli en bättre människa, en större (kanske inte fysiskt, återkommer till det…). Tänker att det är erfarenhet och livet i största allmänhet som möjliggör en uppdaterad version av oss själva men så klart händer det inte bara. Ansvaret är mitt men hur och vad ska jag då göra förutom att leva? och vad definierar en bra människa?

Sånt här kan man tydligen ägna sina tankar åt vid 40 års ålder….Förutom att det uppenbara som gråare hår, rynkor, slappare hud, ni vet så där att det liksom ”hänger” lite mot knäna…(hua) Såg dessutom nått hälsoprogram på TV veckan innan födelsedagen där det fastslogs att efter 40 så går det liksom bara utför, rent fysiskt! HJÄLP!

Som om det inte räcker, ur mitt idrottsliga perspektiv, att inte vara ngt fysfenomen, inte ha bra syreupptag, ha familj, hus, barn, jobb, företag så går jag nu in i total uppförsbacke! Nu låter jag så klart aningen negativ, kanske till och med bitter (?) Men hur ska jag kunna konkurrera med dem som är 10-20 år yngre än mig? med dem som är singlar, fria utan en massa åtagande och ansvar eller de som tom jobbar med träning? Nej lätt är det inte men uppenbarligen gör jag ju det ändå- Det går! Måste väl jobba ännu hårdare kanske, i uppförsbacke. Mer backträning;)

Skämt och sido, inget av ovanstående har väl eg något att göra med mig, ur perspektivet att bli  en bättre människa.

Har ganska nyligen blivit med instagram. När jag fick reda på att även min mor använde det så fick jag ju lov att skärpa mig :). Intressant fenomen, instagram. Att”anonymt” kika på andra, ta del av . Utifrån mitt flöde så följer jag en massa som jag inte känner som har med inredning att göra så klart en hel del kopplat till längdskidor och träning. Vet inte om det är min nuvarande åldersnojja som gör att jag inte kan låta bli att reflektera över vad jag ser i mitt föreslagna flöde.  Det som peppar mig just nu är inredningsbilderna- de som inte är kopplade till prestation. De bara är. Sen ser jag en massa atletiska fettfria kroppar som antignen bara är eller tom även presterar saker. Avundsjuka. Inte ett dugg smickrande eller moget för en 40 åring. Min kropp ser inte sån ut. Den är större än någonsin, mer fett och en och annan muskel. Tänkte dela upp resonemanget i 2 delar, utseende och prestation. Har dessa med varandra att göra? Nej inte det minsta men i den värld vi lever i så verkar de ändå ha det. Varför reagerar jag så på dessa bilder? Jo för att jag inte ser ut så, för att jag skulle vilja se ut så, för att det ligger en värdering i att vara bättre om man ser ut så. Men vill jag leva så? nej , jag vill inte förneka mig livet? Det har jag redan gjort och det tar livet från dig, sakta men säkert. Skulle jag bli en bättre människa?

Tillbaka till prestation. Visst gläds jag så klart åt prestationer av  människor jag känner (vad än de må vara) och även prestationer av människor jag inte känner. Men för mig, ur mitt eget perspektiv så är prestation en knivsegg, så farlig , så farlig. Det är en drivkraft och samtidigt är jag så less på att prestera, att aldrig få vara bra nog. Att sätta mig i en tävlingssituation är mestadels en avgjord kamp där förödmjukelse, besvikelse och förnedring är självklara. En tävling är till för att krossa mig. Men visst ibland glimtar det till och jag överraskar mig själv med segerns sötma, det som ändå gör det värt det hela, tydligen. Om jag skulle prestera väldigt bra, skulle jag bli en bättre människa?

Om den perfekta kroppen och den fantastiska prestationen inte skulle göra mig till en bättre människa, vad gör det då?

Nej du, jag har inte svaren på dessa svåra frågor men tror att det är bra för mig och kanske även dig som läser att ta dig en funderare ibland, speciellt när vi lever i en värld av social media.

Känner att jag är lite less på allt det skenheliga i social media. Varför skaffade jag mig instagram? varför har jag Facebook och varför har jag den här bloggen (som nästan ingen läser….)? För att hålla kontakten, för att dela med mig av mina tankar? Jo då till viss del men i ärlighetens namn så gör vi väl allt detta för att få uppmärksamhet?! För att jag vill ha/få uppmärksamhet, vara någon i det stora. Inget att hymla om. Så samtidigt som det ger mig en hel del inspiration och hopp om uppmärksamhet så fungerar nog social media lite som med tävling.

För att försöka vara en så hel människa som möjligt och så frisk som möjligt så tror jag att jag tänkt avstå tävlande denna barmarkssäsong. Kropp och knopp måste må bra ihop, det är mitt mål just nu. Känner att jag vacklar en del om var jag står. Ibland är livet en tillräckligt stor utmaning:)

Winter is coming……Då blir jag svårslagen säger min kära man;)

Även om jag också längtar efter detta!